Varför finns det så få brudgumsvantar?

En förklaring kan vara att det förr var en vanlig sed att låta sig begravas i sina finaste kläder - sina bröllopskläder om man hade varit gift i livet.

”En död gift kvinna skulle ha på sig sina brudvantar, en död gift man sina brudgumsvantar.” (Keyland: ”Seder och bruk vid dödsfall och begravning i västra Värmland” - Fataburen 1923, sid 96)

I vilken omfattning dessa seder varit gängse i Ore socken är något som jag inte alls känner till. Om det var en vanlig sed i Ore, måste jag ju också ställa fråga hur det kommer sig att det faktiskt finns några bröllopsvantar kvar. En annan risk är att uppgiften att det är brudgumsvantar härrör från den som lämnat föremålet till museet – en säljare eller givare. Minsta källkritiskiska hållning ser en fara i detta faktum. Jag skulle helst vilja se ett mer konkret vittnesbörd från tiden före industrialiseringen. Det kanske finns, men jag känner inte till det. Den som har information i frågan är välkommen att berätta, gärna till min e-postadress: opmelin(snabel-a)gmail.com.

”I Värmland var det sålunda sed, att en död gift kvinna skulle ha på sig sina brudvantar vid begravningen, vilka därför sparades för detta ändamål, och att en död, gift man skulle begravas, iförd sina brudgumsvantar. (Fotnot nr 11) Vanligt var också, att man i livstiden åt sig stickade s. k. »dösselvantar» och »dösselstrumpor » (dödsvantar, dödsstrumpor), d. v. s. vantar och strumpor, som man skulle ha på sig, då man en gång begravdes.” (A Wiberg: ”Att festa skip” - en studie i fornnordisk begravningsritual. - Fornvännen 1937, sid 99 - 108) Fotnot nr 11: N. Keyland , Seder och bruk vid dödsfall, Fatab. 1923: 96. Jfr NMA. 20570 (Torpa, Östergötland), 21368 (Sollerö, Dalarna: vita vantar, brudhandskar av skinn); samma sed förekommer på de mest skilda håll. I Kina brukade den döde begravas i sina bröllopskläder (de Groot, The religions system of China 1:47; H. Rydh, Fertility rites sid. 92). Hos Guarayu väver hustrun vid bröllopet sina och sin mans gravklädor (Preuss: Tod und Unsterblichkeit sid. 12).

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/1144/1937_099.pdf?sequence=1

Ore socken hade ju genom Furudals bruk (vars historia kan läsas på http://www.rattvik.se/furudalsbruk) fler kontakter med borgerliga modeströmningar i Stockholm än många andra mindre kulturområden i Dalarna. Det är därför lätt att tänka sig att den lokalt särpräglade klädkulturen tidigare övergavs genom modets påverkan. Samtidigt förstår jag också om religiösa och rituella sedvanor – som ceremonier kring död och begravning - stod emot ett sådant förändringstryck. Vilket de faktiska förhållandena var, vet jag som jag redan sagt inte.

”Under sin livstid gjorde människorna i ordning sin egen likklädsel, som personen ifråga skulle iklädas efter att hon eller han dött. Många gånger sparade männen sina bröllopsskjortor och kvinnorna sina bröllopslinnen för att begravas i dem. Var det så tragiskt att en kvinna dog strax innan sitt bröllop hände det att man klädde henne i hennes brudklänning.”
http://www.ts.skane.se/fakta/doden-och-begravningen

”Hvarje ordentlig hustru hade färdigsytt »jordtyg» (likklädsel) till sig ock sin man liggande i sin klädkista. Det bestod af en »jordsärk» till hanne ock en »jordslgorta» till honom, »jordlakan» ock »ögonkastet». Likklädseln togs fram ock visades för kvinnliga gäster, då dessa enligt allmän sed roades med ett noggrant skärskådande af alla kistornas ock skåpens innehåll. År 1879 såg jag i en skola en liten bondflicka sitta ock sy på sin helt unga mors »jordsärk». Äfven äldre tjänstpigor försågo sig med likklädsel, ock det ansågs för ett slående bevis på slarf ock lättsinne, om någon vid mognare år ej ställde om denna sak.” (E. Wigström: Allmogeseder i Rönnebergs Härad på 1840-talet.)